måndag 30 januari 2017

Låtar, dikter och texter om årstider

Årstiderna är sommar, höst, vår och vinter. Vädret har alltid påverkat oss. Vi behöver sol och d-vitamin för att må bra.

Låtar, dikter och texter hör ihop. Det handlar om rytm, rim och att få saker att låta bra ihop.

Vi läser s.15-19 i textboken. Vi gör tillsammans s. 16-17 i övningsboken. Eleverna gör skrivuppgift om en årstid på sidan 17.

Låtar om årstider:









Dikter om årstider:

Sommar


317 En sommarvisa

En blomstertid nu kommer. Med lust och fägring stor,
Nu nalkas ljuve Sommar, Då gräs och örter gror.
Den blida Sol uppvärmer. Allt vad har varit dött;
Då hon oss skrider närmer, Blir det på nyo fött.

De fagra blomsteränger. Och åkrens ädla säd,
De grönskand' örtesängar. Och alla gröna träd,
De skola oss påminna. Guds godhets rikedom:
Att vi Guds nåd besinna, Som räcker året om.

Man hörer fåglar sjunga. Med mångahanda ljud;
Skall icke då vår tunga. Lovsäga Herran Gud?
Min själ, upphöj Guds ära. Med lov och glädjesång,
Som fröjda vill och nära. Oss med välgärning mång.

Du ädle Jesu Kriste, Vår glädje-Sol och skin,
Bliv hos oss till vårt siste; Uppvärm vårt kalla sinn:
Giv kärleks eld i hjärta: Förnya själ och and:
Vänd bort all sorg og smärta, Med dina milda hand.

Du Sarons blomster sköna, Du Lilja i grön dal,
Ack! värdes själen kröna. Med dygder till stort tal:
Din nåd låt henne fukta, Som dagg utav Sion:
Att hon må ljuvligt lukta, Som ros i Libanon.

Välsigna årets gröda, Och vattna du vårt land:
Giv oss nödtorftig föda; Välsigna sjö och strand.
Din fotspår drype av fetma. Bespisa med ditt Ord,
Och med dess ljuve sötma, Oss uppå denna jord.



Glada sommardagar (1800- tal svår, se att det rimmar och följ rytmen)

(Karl Alfred Melin)


Det är vind i seglen, och med lust går färden
genom sund och vikar ut på öppna fjärden.

Högre växer vågen, redan stäfven doppar;
fräsande slår skummet in från böljans toppar.

Se, en bränning lovart! Hur det famnshögt stänker
och i regnbågsfärger skumkaskaden blänker!

Ytterskärens kedja glesnar, hvad det lider,
och de stora vidder öppna sig omsider.

Ännu några hällar gärda liksom vakter
sista smala remsan af bebyggda trakter.

Ytterst utpå näset, just där berget slutar,
står en fiskarstuga, röd med hvita knutar.

Mellan grund och stenar styr mot stranden båten,
lotsar sig behändigt fram ibland försåten;

lägger till vid bryggan,  vid den gamla kända.
Är det ingen hemma här i dag kanhända?

Men där bakom näten går ju kon och betar;
pojken, som skall vakta, står bredvid och metar;

tittar upp och undrar, kon gör sammalunda,
och där stå de båda och vår färd begrunda.

Ingendera tyckes äga mål i munnen,
och den gamle fiskarn, han är visst försvunnen.

Nej, där ser jag gubben bakom ladan redan.
Har han icke märkt oss? Jo, för timmar sedan.

Han har följt hvar vändning, se'n vi lämnat sunden;
kände genast riggen ifrån första stunden;

visste på minuten, när vi kunde landa;
mor har re'n i stugan rustat hvarjehanda.

Och det bjuds och fägnas, stekta åln berömmes,
och för tur vid fisket kaffehalfvan tömmes.

Ty i morgon väntar fångst, som heter duga;
torsken tar förträffligt, om ej tecknen ljuga.

Under prat vid pipan sedan timmar ila,
tills det blir på tiden, att vi gå till hvila;

somna för att vakna, om ej allt bedrager,
till en dag i morgon, lika sommarfager.

  * * *

Glada sommardagar, hur I fort försvinnen!
Innan kort I ären endast sköna minnen.

Snart är glädjen borta, allt till höst sig lagar...
Hur I fort försvinnen, glada sommardagar!


Vinternatt (Karin Boye) (svår)

Gnistrande knarrande skare hård.
Ensam, ensam är nattens rymd över vita vägar.
Mig fyller bister törst
till vinterrymden.

Springer du snart ej för foten upp,
djupa jordkalla vatten, värld som ibland mig isat,
du starka mörker som
min stjärna gömmer?

Då skall du hisnande hårt och rent
dränka ruttnande lögn som fordom du skonslöst gjorde.
Var är du, bittra hav
av is och sanning?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar